Nawtaliij

Har lite halvt börjat tröttna på det här med blogg :/ kommer lite sådär i periodvis då man vill skriva av sig, typ som nu.
Ibland har jag mycket att skriva, ibland FÖR mycket ( som nu ) och då orkar jag inte skriva nått heller.

My first love har movat on ser det ut som. Kändes lite i hjärtat och inom mig när jag läste det hans.. hm vad hon nu är.. vad hon skrev i sin blogg. Men jag måste fan med gå vidare, jag har ett helt liv framför mig och jag kommer att uppleva så mycket mer än vad jag kan tro.
Jag kommer uppleva så mycket kärlek, sorg och glädje.
Jag kommer finna nya vänner, börja jobba och få nya erfarenheter, flytta hemifrån.
Det finns så mycket egentligen som jag komemr vara med om och jag ska egentligen inte hänga upp mig på den kille såhära. Men där fanns nått, mellan oss. Det fanns även hopp.
Men jag känner nu att det inte är värt det. Jag känner också att det kanske finns hopp om att det kan bli vi igen fast jag vet att, nej, det blir det inte. När jag ser han är det kanske inte så att jag vill ha han igen utan det var ju första kärleken så jag kanske bara inbillar mig det, för vi har ju delat så mycket tillsammans.

Just nu känner jag mig typ.. patetisk eller något som inte har släppt honom än. Men det har jag ju. Jag har älskat efter honom, jag har älskat en underbar människa, som nuförtiden inte visar sig vara så underbar men ändå. Jag sitter ju inte direkt och väntar till sommaren på att han ska komma till mig men det finns/fanns ändå hopp, jag lever ju ändå bara mitt liv just så gott det går i alla fall.
Jag måste fan göra något av mitt liv, klarar inte av att sova tills middag och sen bara sitta vid datorn och dega i pyjamas. Vill ut och göra korkade saker med mina vänner.

Så snälla, fråga mig om jag vill med och göra saker, jag är fan på!
Jag gör ju inget annat ändå.

Pappa.
Var och hälsade på han i Söndags inne i Kristianstad.
Lite tårar hit och dit.
Och jag hoppas på honom, jag vill verkligen att det som bli som vi sagt.
Jag saknar min pappa så sjukt mycket :( han är i mitt huvud nästan VAR minut fan.
Men jag ska inte förvänta mig något, egentligen. Men jag vill och jag ser styrkan pappa har i sig att vilja fixa det och han är banne mig envis och jag tror på honom.
Just nu sitter jag med tårar i ögonen, och jag vet att jag är öppen med att tala om det ligger till med min pappa. Jag tycker oftast inte att det är jobbigt att prata om det, men ibland känns det bara som om någon sätter en knv i mitt hjärta. Jag vill ha min pappa tillbaka, den underbara människan. Han är underbar nu men allt kan bli såå jävla mycket bättre. Han har mycket press på sig nu, väldigt mycket. Och jag finns för honom, vill verkligen göra allt för att han ska fixa detta, för det gör han inte utan mig och min lillebror. Vill hjälpa honom så gott det går.
Alltså detta är inte jobbigt att prata om, trodde jag. Men där i mitt undermedvetna så kommer jag på mig själv gråtades "utan anledning".
Så jobbigt att se pappa i såna fula fångskläder på sig och när han förklarar hur liten cellen är han sitter i och hur det ser ut där, det är hemskt. När vi kom ut till bilden efter att ha besökt honom så ville jag bara sätta mig i min sän gpå mitt rum med hög musik på och bara gråta och skrika samtidigt. Har i för sig varit på fängelse innan, två gånger i Vä, då Robin (pappas bortgångna sambos son) satt där. Men nu var det liksom min pappa det handlade om. Vill bara vara i hans famn och bara gråta ut. Vi har ju redan gjort det så många gånger innan, pappa & jag.
Och ett par dagar innan vi var och hälsade på honom så var vi i hans hus.
Jag kunde inte låta bli att ta pappas parfymflaska och sätta mig på toalettstolen och bara känna lukten av pappa :(
Jag älskar pappa <3

Tack Sara Shahbazi för att du finns och lyssnar på mig :)
Min nya underbara, knasiga vän. <3

Och Nathali, upp med hakan!
Deppa inte, lev ditt liv för det är nu du lever!